FROG

Det stundar ett omval i Västra Götaland. Det ger både väljare och politiker chansen att fokusera på frågor som det i ett vanligt val inte brukar vara så mycket fokus på.

 Ett sådant område är naturligtvis sjukvården. De senaste dagarna har ambulanssjukvård, köer på akutmottagning och inte minst stafettläkare debatterats på GP:s debattsida. Förutom att stafettläkare är en kostsam affär och måste ses som en nödlösning, finns det också andra frågor att diskutera i det sammanhanget, t.ex. patientsäkerhet och vårdkvalitet.

 Jag tänker till exempel på vården för akut psykiskt sjuka patienter. Denna patientgrupp är pga sitt sjukdomstillstånd ofta mycket rädd, kanske t.o.m. paranoid. I det akuta läget bör dessa patienter träffa så få människor som möjligt, eftersom varje kontakt innebär en oro och ett avbrott i behandlingen som går ut på just lugn och avskildhet.

 Om det finns ett stafettläkarsystem på sjukhuset, innebär det att samma patient måste berätta om sin känsliga sjukdomshistoria för varje ny stafettläkare som träder i tjänst, vilket kan hända flera gånger i veckan. Stafettläkarschemat är inte anpassad för patientens bästa, utan det är en administrativ lösning på ett bemanningsproblem, som borde kunna lösas på ett annat och mer hållbart sätt.

 Av förståeliga skäl vill varje läkare göra sig sin egen bild av patienten, men stafettläkaren hinner knappt med det, innan nästa tar vid. Läkaren får nöja sig med att kanske anpassa medicinen något vid det tillfället hon eller han träffar patienten.

 För en akut psykisk sjuk patient är det svårt att förstå varför hon eller han ska berätta samma sjukdomshistoria om och om igen för olika främmande läkare och skötare. Handen på hjärtat skulle det också för en frisk människa innebära ett obehag och skapa en viss misstänksamhet. -Varför läser de inte journalerna, tänker man som anhörig.

 Det finns ett stafettläkarsystem även på barn- och ungdomsakuten på Östra sjukhuset. Jag tycker att det vore rimligt att främst arbeta för att dessa mottagningar inte behöver använder sig av stafettläkare. Det är inte bra för dessa unga, mycket sköra patienter..

 För gamla människor är stafettläkare definitivt inte det bästa hälsoalternativet oavsett vilken vård det gäller. Man vet att gamla människor ofta blir sämre av förändringar, äldre mår därför också bäst av en trygg och kontinuerlig kontakt, särskilt inom psykiatrin där patienterna är sköra och extra känsliga för förändringar.

 Om man nu måste hyra in läkare, se då till att det blir under en längre perioder på en och samma plats. Se till att psykpatienten får träffa en läkare som tar huvudansvaret åtminstone vid första kontakten! Jag vet att det inte ens är säkert att unga psyksjuka vid övergång till den öppna vuxenpsykvården får träffa sin huvudläkare vid första mötet utan får träffa någon av teamet i stället. För många patienter inom öppenvården är det viktigt att kunna trygga tillgången till den medicin de behöver. Det krävs en läkare för att skriva ut medicin, även om det är en rutin. Det är ett ganska stort steg för en ung människa att gå över till vuxenpsykiatrin. Den första kontakten med vuxenpsykiatrin är betydelsefull och det är då viktigt att den ansvarige läkaren tar sig tid att möta sin patient själv, eftersom det gäller att starta en förtroendefull patientrelation som kan behöva pågå under lång tid.

 Såväl gamla dementa som unga akut psykisk sjuka saknar ofta valfrihet, eftersom deras sjukdom gör att de inte kan välja till sitt eget bästa, och då får vården och de anhöriga göra det i stället för dem på bästa sätt. De anhöriga kan inte påverka stafett- och hyrläkarsystemet, men det kan vården som arbetsgivare göra!

 Det som är positivt med de nya privata vårdalternativ i Sverige är att de verkar vara mer serviceinriktade och mer fokuserade på vad patienten vill och mår bra av. Det har flera enkäter visat. Det är en viktig del av tillfrisknandet att man blir lyssnat till som individ.

 Genom min bakgrund i Schweiz har jag sett mina äldre släktingar och anhöriga vårdas på både privata, halvprivata och regionala sjukhus i Schweiz. Jag har också en bror som arbetar inom psykvården. Det som tycks fungera mycket bra i Schweiz där privata vårdalternativ har varit vanliga länge, är just kontinuiteten. Patienten träffar i högre utsträckning samma personal och får en förtroendefull relation till dem som vårdar. Detta i sin tur kanske leder till ett minskat behov av läkemedel. I Schweiz har man traditionellt en mer holistisk syn på människan, kropp och själ hör ihop, kroppen och knoppen…

Även om vissa patientgrupper inte kan välja själv utan är beroende av anhöriga eller vårdpersonalen, tycks själva valfrihetssystemet vara en viss garant för bättre patientbemötande och service. Det är alltså egentligen inte privatiseringen som är problemet, utan det är läkarnas alltför korta inspel som hyr- eller stafettläkare i en verksamhet som bygger på helhetssyn och samverkan. Det är inte heller läkarna som själva bestämmer när och hur de arbetar, ytterst är detta alltså ett ledningsproblem. En bra arbetsgivare arbetar främst för patientens trygghet och säkerhet. Det är för patientens skull sjukvården finns till.

Franziska O. Gustafsson

Fritidspolitiker i Göteborg, kandidat till VG-region, C

 GP debatt

patientsäkerhet

stafettläkarep.se/nyheter/stafettlakare

arbetsgivaren-inom-varden

RN,

VG-region